En Köpfri Dag
En köpfri dag
24 november 2017


 


Seminarium:
State of the world
Tema konsumtionssamhället

KTH den 12 februari 2004

 


Introduktion
Professor Hans Lundberg
IVL Svenska Miljöinstitutet
 
Vi lever i ett konsumtionssamhälle där allt kretsar kring att köpa fler och fler saker som vi tror att vi behöver; större och större bilar, större och större hus, vilket kräver att vi arbetar så mycket att det inte finns någon tid kvar att glädjas. Var finns alternativen? Hur vänder man den här tankern? Det är det uppfordrande temat för dagens seminarium.


 

Föredrag:
Christopher Flavin
Chef för Worldwatch Institute
 
Konsumtionen är en av de mest grundläggande drivkrafterna dagens samhälle, och även  en av de mest försummade när det gäller att förstå utvecklingen. Gary Cross (en amerikansk historiker) har nyligen pekat på konsumismen som segraren i 1900-talets ideologiska krig. Konsumtionen är idag den lins genom vilken vi alla betraktar världen. Det var oförmågan att möta människors konsumtionskrav som fick de kommunistiska systemen att kollapsa.

 

"Det är den stigande konsumtionen vi har att tacka för att vi har lyft oss upp ur fattigdomen. Men nu har konsumtionen stigit till en nivå när den har blivit destruktiv för oss."


 
Det är den stigande konsumtionen vi har att tacka för att vi har lyft oss upp ur fattigdomen. Men nu har konsumtionen stigit till en nivå när den har blivit destruktiv för oss. Konsumtionen är med andra ord dubbel. Den är i sig inte bra eller dålig. I stora delar av världen behöver konsumtionen öka. Men den behöver samtidigt ges en annan inriktning och på många håll faktiskt reduceras, om vi ska få en långsiktigt hållbar utveckling.
 
Sedan 1960 kan man säga att den totala konsumtionen i världen har fyrdubblats. (Kolla den siffran!) Det innebär en enorm ökning av förbrukningen av råvaror. I vår del av världen är den mest slående trenden de senaste två decennierna hur konsumtionen per capita fortsätter att öka trots att våra mest grundläggande materiella behov är uppfyllda. Sedan 1975 har den genomsnittliga boytan i USA ökat med 38 procent. Bilarna blir bara större och större, vilket har inneburit att 1980-talets trend med sjunkande bensinförbrukning per fordon nu är på väg upp igen. För att köra runt kvarteret och handla använder amerikanerna idag bilar som ser ut som om de var designade för ökenkrig. Över hälften av alla bilar som såldes förra året var SUV (Jeepar).

 

"För att köra runt kvarteret och handla använder amerikanerna idag bilar som ser ut som om de var designade för ökenkrig."


 
Det är alltmer uppenbart att konsumtionen fyller en annan funktion för oss än att uppfylla våra grundläggande behov. Nu handlar det inte längre om huruvida man har två eller tre teveapparater hemma - utan snarare om fem eller sex. Två bilar på garageuppfarten är inte längre mycket, nu handlar det om tre eller fyra per familj. Trots den mycket snabba konsumtionsökningen i Kina och andra tredjevärldenländer ökar USA sin andel av världens råvaruförbrukning för varje år.

 

"Trots den mycket snabba konsumtionsökningen i Kina och andra tredjevärldenländer ökar USA sin andel av världens råvaruförbrukning för varje år."


 
Hur ser det då ut i världen? Man kan säga att en människa träder in i konsumtionssamhället i det ögonblick som hennes grundläggande materiella behov är uppfyllda och konsumtionen börjar fylla andra funktioner. Med det måttet är idag 1,7 miljarder människor medlemmar av det globala konsumtionssamhället. Bara hälften av dessa lever i USA, Europa och Japan, resten finns i övriga världen. Snart har Kina fler medlemmar av konsumtionssamhället än USA. Det handlar idag om 240 miljoner kineser - fortfarande en minoritet av landets befolkning - men antalet växer snabbt.
 
I början av 1980-talet, när jag besökte Kina, såg man knappt en enda privat personbil på gatorna. Antalet var i princip lika med noll. År 2002 var antalet personbilar uppe i 10 miljoner och ett år senare 14 miljoner. 2015 räknar man med att det finns 150 miljoner bilar i Kina - lika många som i USA. Det är ett exempel på exponentiell tillväxt, en kurva som börjar plant, men som snabbt skjuter rakt uppåt. Om man antar att övriga länder i Sydostasien följer samma mönster så får man fram siffror som bokstavligen inte går ihop.

 

"Det finns ingen geolog i hela världen som tror att det är möjligt."
"...Den oljan finns helt enkelt inte."


 
Till exempel: Om man antar att Kina inom något decennium når upp till en oljeförbrukning per person som motsvarar Japans (vilket fortfarande bara är hälften av percapitaförbrukningen i USA) måste uttaget av råolja i världen öka med 50 procent. Det finns ingen geolog i hela världen som tror att det är möjligt. Istället talar man om att vi just nu håller på att passera den maximalt möjliga oljeutvinningen, och att denna snarare är på väg ner. Stora oljebolag som Shell och Exxon bygger sina framtidsplaner som om utvinningen i all framtid skulle kunna öka. Men geologerna säger: Den oljan finns helt enkelt inte.
 
Matförbrukningen är också intressant: Redan för 20-30 år sedan fick i princip alla amerikaner så många kalorier i sig som de behövde för att klara sig bra. Ändå har matintaget ökat stadigt för varje år. Idag kan 65 procent av amerikanerna betraktas som överviktiga, många till den grad att de löper allvarliga hälsorisker i form av diabetes, hjärtproblem o s v. Och samma utveckling pågår i stora delar av världen, också i länder som Kina. Ökad matförbrukning kräver ökad matproduktion vilket i sin tur kräver mer vatten. Flodvattnet i norra Kina och norra Indien kommer inte att räcka till all denna bevattning. Vatten går inte heller att importera. I stället kommer allt fler länder bli tvungna att importera mat. Tillväxten i utvecklingsländerna leder alltså inte bara till en stor press på oljemarknaden utan också på spannmålsmarknaden och andra marknader, vilket sammantaget slår hårt mot de globala ekologiska systemen. Vi ser till exempel en snabbt växande efterfrågan på trä i Kina och andra asiatiska länder. Stora delar av USA håller på att förvandlas till råvaruupplag för den ökande efterfrågan i Asien.

 

"Konsumtionsökningen världen över når ganska snart en punkt när den inte längre ökar livskvalitén, utan istället underminerar de system som vi är beroende av för vårt välbefinnande."


 
Utvecklingen visar sammantaget hur ohållbar vår egen konsumtionsnivå är. Konsumtionsökningen världen över når ganska snart en punkt när den inte längre ökar livskvalitén, utan istället underminerar de system som vi är beroende av för vårt välbefinnande. Att öka konsumtionen är naturligtvis bra upp till en viss nivå, men över den nivån får den motsatt effekt.
 
Vi måste med andra ord hitta sätt att börja kontrollera vår konsumtion, snarare än att låta konsumtionen kontrollera oss. Det är en enorm utmaning. Det finns ett stort psykologiskt behov som tillfredsställs i konsumtionen. Vi vill samla på oss mer och mer - ett behov som har sina rötter i människans barndom då samlandet på hög var en överlevnadsfråga. Men idag är det alltmer nödvändigt att istället kontrollera detta behov.

 

"Vi måste börja ställa oss frågan: vad är det som faktiskt gör oss lyckliga? Vad är det som skapar välbefinnande?"


 
Vi måste förflytta oss från konsumtionssamhället till ett samhälle byggt på välbefinnande (a wellbeing-society). Vi måste börja ställa oss frågan: vad är det som faktiskt gör oss lyckliga? Vad är det som skapar välbefinnande? Sedan 1957 har vi blivit dubbelt så rika i USA. Men andelen som betraktar sig som "lycklig" ligger tämligen konstant - runt 35 procent. Vi kan ha fem färg-tv-apparater istället för en svartvit, men det verkar inte göra oss gladare. Vi jobbar mer och är mer stressade för att kunna konsumera att detta. Vi håller bokstavligen på att arbeta ihjäl oss.
 
Vi måste skapa ett nytt sätt att tänka/en ny moral kring det här (a new ethics). Och det är ingenting som kan ske genom politiska beslut. Det här är något som måste byggas från gräsrötterna och upp.
 
Tillväxten leder visserligen till vinster för företagen, men också till en mängd problem. Det kommer att bli nödvändigt att tänka om också inom näringslivet. Jag skulle vilja se en utveckling på en rad produktområden som liknar telefonbranschens: Där handlar det inte om att större är bättre. Tvärtom: "Min är mindre och smartare än din.” Det är den utvecklingen vi måste ha. Och vi ser tendenser där företag börjar tvingas att ta ansvar för överkonsumtionens effekter; folk som stämmer företag och säger "Jag är fet på grund av er reklam som påverkade mig som barn" o s v.
 
Regeringspolitiken är naturligtvis också oerhört viktig, den måste spela en betydligt mer aktiv roll i att forma och omforma vår konsumtion. Det kan till exempel handla om beskattning. Varför beskattar vi arbete och inkomster men inte resursförbrukning och konsumtion?

upp

 

 

 


 

www.worldwatch.org

 

sammanfattning/översättning:
Petter Beckman, välfärd.nu

 

 

 

 

 

 

 

 


Öystein Dahle
Ordförande i Worldwatch Institute
(en gråhårig, äldre norrman med lusekofta. Uppges ha gått på tur på Hardangervidda med Kofi Annan)

 
(Här återger jag några bra one-liners bara)
 
Att uppnå en långsiktigt hållbar konsumtion kan mycket väl vara den viktigaste utmaningen mänskligheten någonsin har stått inför.
 

"En del konsumerar för mycket, andra konsumerar för lite. Det måste betyda att det finns några som konsumerar lagom. Vad vi måste göra är att hitta den nivån."


Situationen är onekligen intressant: En del konsumerar för mycket, andra konsumerar för lite. Det måste betyda att det finns några som konsumerar lagom. Vad vi måste göra är att hitta den nivån.
 
Problembilden är egentligen väldigt brett etablerad. Brundtlandkommissionen (?) slog redan för 17 år sedan fasta att det krävs "a fundamental reordering of global priorities". 17 år har gått och vi har inte ens börjat.
 
Vi har länge levt i en cowboyekonomi där den som är stark gör som han vill. USA har en president som lever i den idévärlden. Vi måste åstadkomma ett skifte till en rymdskeppsekonomi. Vi lever i ett slutet system. Färdas man i rymden kan man inte ha med sig hur mycket som helst. Det förstår vartenda lågstadiebarn.
 
Vi måste skaffa styrmedel som fungerar som en termostat. Hur varmt vill vi ha det i det här rummet? Alla tycker det är bra när temperaturen ökar från noll till tio plusgrader. Från tio till tjugo grader är det också bra. Men därefter - 25, 30, 35 grader - är det inte säkert att den ökade värmen gör saker och ting bättre. Exakt samma modell måste tillämpas på konsumtionen. Men idag finns ingen sådan ekonomiskt termostat som slår av när vi har nått optimum, när konsumtionsökningen inte längre gör saker bättre. Trots att vi alla vet mycket väl att det inte går att köpa välbefinnande för pengar, över en viss konsumtionsnivå. Det saknas tillräckligt sofistikerade, ekonomiska styrmedel för att ta till vara den insikten.
 
Den västliga världen måste utveckla en ny kultur, som inbegriper
- en ny intellektuell kultur
- en ny konsumtionskultur
- en ny teknologisk kultur byggd på ekologisk intelligens.
 
Man pratar mycket om hur den osynliga handen verkar för det gemensamma bästa. Jag tror att den osynliga foten är viktigare: Det är den osynliga foten som sparkar det gemensamma bästa i småbitar!
 
Är problemet för komplext för att kunna hanteras av våra politiska beslutsfattare. Jag har inget slutgiltigt svar. Men man kan säga att ju närmare vi kommer det verkliga problemet, desto större är vår förmåga att hantera det.

 

"Opinionsundersökningar visar - om man frågar efter vad människor vill ha mer av - att TID ligger i topp, följt av GEMENSKAP. Mer pengar och mer saker ligger längre ner."


 
Det finns ett talesätt: Om man vill att människor ska bygga båtar måste man skapa en längtan ut till öarna. Den här längtan tror jag redan finns, sökandet efter livskvalitet snarare än livskvantitet. Vi är på väg dit. Opinionsundersökningar visar - om man frågar efter vad människor vill ha mer av - att TID ligger i topp, följt av GEMENSKAP. Mer pengar och mer saker ligger längre ner. Det är ett resultat som återkommer, oberoende av ålder, kön och inkomst.
 
Och om vi vill ha någonting tillräckligt mycket så kommer vi också att få det. Det är det mest uppmuntrande man kan tänka. Det finns en potentiell livskvalitet därute som bara väntar på oss. En optimist är den som vågar hoppas på något hon tror på. Jag vill att ingen lämnar det här rummet förrän ni är lovar att ni vågar hoppas på det ni tror på!

 

upp